idaellenemilia

Just när allt börjar bli ljusare så händer något som bara inte får hända. Är inte det typiskt? Jag har börjat vänja mig vid det här nu, man ska inte hoppas för mycket. Tro att verkligen allt kommer lösa sig och bli bra. Men jag vill inte det här mer. Inte för min skull, för att jag mår dåligt av det. Jag vill inte för att jag inte vill att det oundvikliga ska hända, för att jag vill att hon ska få finnas, leva och vara lycklig.
Just nu känns det nästan som att jag lever i förnekelse. Jag vet vad som kommer hända men vill inte tänka på det, vill inte ta in det. Skjuter bort tanken så fort den ploppar upp i mitt huvud. Jag vill verkligen inte gå igenom det här igen. Efter såhär kort tid.

För och nackdel är att jag jobbar som en galning. Jag får annat att tänka på, men helst vill jag bara ligga hemma i min säng under täcket och försvinna ett tag. Återfå mina krafter. Jag har inga krafter kvar just nu, och det känns som om jag går runt i en dimma hela tiden, konstant. Det är nästan som om jag drömmer.
Om det bara vore så väl.

<3