idaellenemilia

Jag och Kajsa sitter på bryggan nere i Sickla strand.
Det är en helt vanlig kväll och vi sitter och pratar.
Plötsligt hör vi tunga steg från gångvägen och vi tystnar.
Man kan inte riktigt se vad det är som kommer, eftersom träden står täta längs vattenbrynet.
Jag skymtar något stort mellan träden och hör hur de tunga stegen kommer närmre.

En stor älg kommer fram bakom träden.
Jag ryter åt Kajsa, som sitter med ryggen mot gångvägen och ser alltså inte vad som händer, att hon ska sitta helt stilla.
Älgen stannar, vänder sig om och tittar på oss.
Blixtstilla väntar vi på att älgen ska ge sig av, och till slut gör den det.

Vettskrämda bestämmer vi oss för att nu är det nog dags att gå hem.
Vi börjar gå hemåt och kommer till Bocciabanan där man kan välja att fortsätta framåt eller gå mot husen vid Sickla strand.
Vi bestämmer oss för att gå mot husen.
Under tiden som vi går pratar vi om älgen, att Kajsa aldrig har sett en älg förut.
Plötsligt stannar Kajsa, blir helt tyst och tar tag i mig.
Hon pekar framåt, och vad står inte där, några meter längre fram gömd bland träden?
Jo, älgen.
Den står och tittar på oss ett tag.
Vi står och planerar vår flyktväg.
Till slut börjar den gå och vi kutar utav helvete upp mot vägen.

Ironiskt, då vi en halvtimme tidigare satt och pratade om hur varje dag är den andra lik.