idaellenemilia

Jag är så jävla sliten.
Just nu känns det som om jag skulle kunna sova i dagar, i veckor. Och hur skönt skulle inte det vara? Sova och vakna upp med nya drömmar, nya förväntningar, för det som är just nu är olidligt.
Allting kommer på en och samma gång, allt undantryckt och allt jag inte trodde fanns.
Det kryper upp på en, sådär äckligt och obehagligt. Sådär som man inte vill att det ska göra.

Jag vill ha det framför mig, jag vill att någon talar om för mig vad problemet är och jag vill att någon ger mig lösningen.
Jag vill inte tänka längre, för jag kommer ingenstans med det.
Jag vill inte analysera, disskutera. Jag vill ha facit.

Vilken nostalgi.